Just nu behandlas ett antal rättsfall som handlar om hindrande av skyddsombud i ärenden som rör rehabilitering och/eller arbetsanpassning. Flera arbetsgivarorganisationer hävdar att de av integritetsskäl inte kan lämna ut uppgifter om sjukskrivna anställda till skyddsombud eller huvudskyddsombud, medan vi från fackligt håll menar att de måste få så mycket uppgifter att de kan fullgöra sitt uppdrag. Det handlar dels om att granska att arbetsgivarens har ”en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet” (AML 3 kap 2a §). Dels handlar det om att kunna erbjuda stöd till berörda, eftersom de ju ”företräder arbetstagarna i arbetsmiljöfrågor” (AML 6 kap 4 §). Och det är en arbetsmiljöfråga: ”Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende” (AML 2 kap 1 §)
Vi har en lång tradition av god samverkan mellan arbetsgivare och skyddsombud. I offentlig sektor har vi dessutom arbetsgivare som ofta uttalat att skyddsombuden är en resurs för att förbättra verksamheten. Mot den bakgrunden har jag såhär till skyddsombudens dag en vana av att skriva småputtriga texter med bara lite skav i. Ett sådant skav var för tre år sedan då jag skrev om Arbetsmiljöverkets (AVs) syn på skyddsombudens roll i förhållande till individer: ”I utveckling av föreskrifterna om arbetsanpassning väljer man först att säga att skyddsombud inte har rätt att vara med och stötta individer som är i behov av arbetsanpassning, för att sedan backa…”. De hänvisade till att skyddsombudens uppdrag regleras i kap 6 och att AV inte har bemyndigande att agera där. Kap 6 beskrivs i stället som ”parternas kapitel”.
Och jag menar att arbetsgivarna har haft särskild nytta av alla kunniga skyddsombud när det kommer till rehabilitering och arbetsanpassning. De tillför kunskap om hur arbete utförs och hur förhållandena är där arbetsanpassningen ska göras och de är många gånger en stor trygghet till oroliga, stressade kollegor som i situationen kanske tappat förtroende för sin arbetsgivare. Oftast handlar det om att ha någon på sin sida som lugnt kan följa med på möten, analysera handlingar, som känner till arbetsgivarens förmåga till arbetsanpassning, rehabilitering och som faktiskt också kan utmana en undermålig process på ett sätt som gör att arbetsgivaren kan bedriva ett förbättringsarbete. De har också nytta av skyddsombud som gör samma sak på organisationsnivå – letar handlingar, lägger pussel.
För det är väl inte så att arbetsgivaren vill topprida rehabiliteringsprocesser och använda ohälsa som en del i naturlig utslagning för att toppa laget? Det tror jag verkligen inte, för de vet att nästan alla verksamheter står inför stora kompetensförsörjningsproblem och de borde i alla fall veta att verksamheter som inte tar hand om de sina tappar förtroende bland sina anställda.
Därför förstår jag inte varför SKR var snabba med att plocka upp AVs hållning och ensidigt förhöja den till norm. Rättstvisterna som pågår nu sker i statlig och privat sektor, och hänvisar mycket tillbaka till både AVs och SKRs ställningstaganden. Som framgår menar jag att de har fel – skyddsombuden behöver information om pågående sjukfall, rehabinsatser och arbetsanpassningar, både för att kunna stötta individer och för att kunna granska rehabiliteringen till exempel genom stickprov eller leta efter mönster. För detta behöver skyddsombuden inte alla handlingar, till exempel inte sjukintyg eller beskrivningar om privatliv, men de behöver individdata. Detta förutsåg lagstiftaren som belade skyddsombuden med sekretess.
Detta har alltså hamnat i rätten och jag tror att arbetsgivarna kommer få på fingrarna där. Men det är inte min viktigaste poäng här. Jag är mer ute efter att uttrycka min irritation över att framför allt SKR, men också Arbetsgivarverket, bestämt sig för att ensidigt tolka det som är ”parternas kapitel”. De verkar se det som en vinst och en rättighet att begränsa skyddsombudens möjlighet att kvalitetssäkra verksamheterna som de jobbar med. De verkar inte vilja att ”parternas kapitel” ska vara parternas. De verkar inte vilja prata om dessa frågor mellan parterna över huvud taget.
Allt sedan SKR för flera år sedan la upp sin tolkning på nätet har jag och andra efterlyst ett samtal så att vi kan hitta gemensamma tolkningar. Nu är frågan i domstol. När SKRs arbetsrättschef Tomas Björk efterlyser ”vägledning från Arbetsmiljöverket” och hoppas på ”vägledning från Arbetsdomstolen” så är det motsatsen till vad vi behöver. Hela saken hade kunnat undvikas om vi bara varit mogna organisationsföreträdare som pratat med varandra. Sådär mogna som kloka skyddsombud är, som kan ta en fråga innan den eskalerar.
Erik Hallsenius
Arbetsmiljöexpert